Leoleva

✨ Är det inte dags för en ny tävling? ✨

Det brukar ju vara uppskattat när vi kör igång en tävling här inne, så nu gör vi det igen! 🤍

Den här gången kan du vinna 60 min Japanese Head Spa hos Leoleva i Växjö ✨

För att vara med:

🤍 Gilla inlägget
🤍 Följ Leonid
🤍 Tagga två vänner
🤍 Dela inlägget i din story

En stund av total avkoppling, bara för dig. 🫶

Vinnaren dras 31/8 ✨

Lycka till allihopa! 🤍

(Foto av Jeniffer Lenz | Fotograf )

Det är nästan komiskt hur exakt livet speglar oss ibland. 🌑

Dagens solförmörkelse sägs symboliskt föra det som legat i skuggan upp till ljuset, gamla mönster, relationer, bilder av oss själva och sanningar vi kanske helst hade velat lämna bakom oss.

Och idag aktiverades verkligen allt för mig redan på morgonen.

Så jag lämnar samma fråga till dig som jag själv sitter med ikväll:

Vad är egentligen sant när du inte längre kan hålla fast vid bilden du haft av dig själv, en relation eller ditt liv?

Ibland behöver mörkret passera framför ljuset för att vi ska se klarare.

Skivan hette såklart ”Början” som jag hittade och tog med mig ut och tittade genom ikväll. 🌑☀️

Mitt hår är grått. 🤎

För över ett år sedan slutade jag färga det och bestämde mig för att låta mitt naturliga hår få komma fram. Det var ett val som hade flera bottnar. En del handlade om min kropp. Jag ville inte längre utsätta min hud och mitt hår för alla de kemikalier som kommer med att ständigt färga håret. Men den största resan har varit den inre.

Att möta rädslan för att inte vara tillräcklig, att inte vara good enough, och att inte längre behöva förändra mitt yttre för att känna mig vacker. Att bara få vara jag.

Och någonstans i den här processen har jag upptäckt något som fascinerar mig otroligt mycket. Hur lite vår ungdom egentligen sitter i vår hårfärg.

Jag kan titta på bilder av mig själv med exakt samma gråa hår och ibland se en väldigt ung kvinna, nästan flickaktig. På andra bilder ser jag en gammal tant. Och jag älskar det, för jag ser hur mycket av vårt utseende som faktiskt är energi.

Jag kan nästan följa min egen energi genom mitt ansikte. När jag mår bra, känner mig fri och är fylld av liv, närvaro och ljus förändras hela mitt uttryck. Ögonen, ansiktet, hela jag strålar annorlunda. Ju mer ljus jag känner inom mig, desto yngre ser jag ut. Inte för att rynkorna försvinner eller håret slutar vara grått, utan för att liv syns.

Det får mig att fundera på vår rädsla för att åldras. Vi färgar håret, försöker sudda ut linjer och håller fast vid bilden av hur ungdom ska se ut. Men det jag har förstått är att ungdom inte sitter i en hårfärg, slät hud eller en siffra. Det är livskraft.

Jag tycker det är otroligt vackert att få se alla de här versionerna av mig själv. Den nästan flickaktiga, den gamla tanten och allt däremellan. Samma människa, samma gråa hår, men olika uttryck beroende på vad som pågår inuti.

Mitt gråa hår har blivit en symbol för friheten att få vara precis som jag är, också när jag åldras.

Och den här resan hade inte varit densamma utan mina fantastiska tjejer på Clea, som har hjälpt mig att låta mitt naturliga gråa hår få komma fram på ett sätt som känns så mycket jag. 🤎🙏

Tänk ändå. Vi är så upptagna av att försöka se unga ut, när så mycket av ungdomen kommer inifrån. 🤎🌻

Jag har förstått så mycket om mig själv den senaste tiden. Om kärlek, intimitet, sexualitet och framför allt om att ge och ta emot. Jag har nog under stora delar av mitt liv haft svårt för båda.

Jag har haft svårt att verkligen ta emot, men också svårt att ge när jag känner att någon förväntar sig någonting av mig. För så fort det finns en förväntan stänger någonting i mig. När beröring blir en prestation. När jag känner att det är min tur att ge. När någon har gett till mig och jag därför borde ge tillbaka. Då försvinner någonting. För kärlek är ju egentligen inte en transaktion.

Och det är först nu jag på riktigt har börjat förstå vad det innebär att ta emot. Att faktiskt kunna ligga kvar i mottagandet. Njuta. Vara mjuk. Inte känna att jag måste göra någonting tillbaka. Inte känna skuld. Inte prestera. Bara ta emot det som någon annan vill ge mig.

Och ju mer jag lär mig att ta emot, desto mer börjar jag också förstå hur jag själv vill ge. Jag vill inte ge för att någon vill ha någonting från mig. Jag vill ge för att det kommer naturligt ur mig. För att jag känner kärlek. För att min kropp vill. För att min energi vill röra sig mot den andra människan.

Och det har också fått mig att fundera väldigt mycket på skillnaden mellan kärlek och lust. För lust kan vara så otroligt stark. Den kan vara magnetisk, mörk, vild, passionerad och nästan beroendeframkallande. Och jag tycker inte längre att det mörka är fel. Jag tror att vi behöver alla våra delar. Jag vill inte trycka undan mitt mörker eller låtsas som att det inte finns.

Men jag har börjat förstå att bara för att någonting är intensivt betyder det inte automatiskt att det är kärlek. Jag tror att jag många gånger har blandat ihop passion med djup. Kåthet med närhet. Magnetism med kärlek. Att bli åtrådd med att faktiskt bli älskad. Och det är en jävligt stor insikt för mig.

För det handlar inte om att välja bort lusten eller mörkret. Det handlar om att kunna bära alla delar av sig själv utan att låta dem styra. Att kunna känna en enorm sexuell kraft utan att behöva använda den för att få någon.

Att kunna känna en enorm sexuell kraft utan att behöva använda den för att få någon. Att kunna känna begär utan att behöva äga. Att kunna älska utan att kontrollera. Att kunna ta emot utan skuld. Och att kunna ge utan att känna prestation.

Det är nog där jag börjar förstå vad intimitet faktiskt betyder för mig. Inte någonting vi gör. Utan en plats vi möts ifrån.

För jag tror inte längre att den djupaste intimiteten handlar om hur mycket två människor gör med varandra. Jag tror den finns i det där mycket enklare. När två människor kan vara helt fria bredvid varandra. När ingen behöver ta någonting från den andra. När båda redan är hela i sig själva. Och därifrån kan vi mötas.

Jag kan ge dig utan att förlora mig själv. Jag kan ta emot dig utan att vara skyldig dig någonting. Du behöver inte fylla någonting i mig. Jag behöver inte fylla någonting i dig.

Vi behöver inte mötas för att fylla varandras tomrum. Vi kan mötas när vi redan är hela. Det är där kärleken blir fri för mig. När jag kan stå kvar i mig själv och samtidigt öppna hela mitt hjärta för en annan människa.

När jag kan känna allt. Ljuset och mörkret. Lusten och stillheten. Passionen och kärleken. Utan att någon del av mig behöver vara fel.

För helhet handlar för mig inte om att göra mig av med de delar av mig själv som jag en gång kallade mörka. Det handlar om att kunna hålla allt som finns inom mig, förstå varifrån det kommer och ändå själv välja vilken plats jag vill leva ifrån.

Och därifrån möta en annan människa. ❤️

Hon 🪽🥹

Min vägledare och älskade följeslagare i livet och många liv innan detta liv.

Hon kom in i mitt liv när jag var i ett svart hål. När jag mådde som sämst och tappade tilliten till mig själv och livet. I 11 år har hon funnits vid min sida.

Hon har visat mig vad villkorslös kärlek är.

Jag har hållit henne så hårt, varit så fäst vid henne och samtidigt, i det, tagit henne för given. Varje dag i 9 år var jag så rädd för att tiden med henne skulle ta slut. Jag led av tanken på att dagen då hon inte längre finns här en dag skulle komma.

Det gjorde att jag inte tyckte att jag var tillräcklig. Jag kunde inte fullt ut njuta eller känna tacksamhet. Jag älskade henne så djupt att det gjorde ont.

Men för några år sedan förstod jag vad jag gjorde. Jag såg mina rädslor och började förändras. Jag släppte henne fri. Jag lät oron försvinna och började ge henne den villkorslösa kärlek hon hela tiden hade gett mig.

Jag förstod att hon inte är min att äga. Hon är en fri själ som förtjänar att leva i frihet, utan att bära den rädsla och den energi jag under så många år omedvetet sände ut.

Varje dag med henne är en gåva.

Jag är så djupt tacksam över att jag får vara en del av hennes liv. Att hon valde mig. Att hon valde oss.

Hon är den lugnaste och snällaste följeslagaren man kan ha i livet. En liten ängel. En healer i en liten hundkropp. Hennes själ är så stor, så vis och så ljus.

För någon månad sedan kom hennes juvertumör tillbaka. Jag kände en stark känsla av att också operera bort hennes livmoder. Något i mig har alltid sagt att den måste bort.

På operationsbordet visade det sig att hon hade en pågående livmoderinflammation. Hon hade alltså kunnat dö om några veckor eller månader, och jag hade kanske inte märkt någonting förrän det var för sent. Tack vare att jag lyssnade på min intuition blev allt rätt.

Idag är jag så tacksam över att jag alltid vågar lyssna på mig själv. Universum visar mig ofta vägen långt innan jag förstår varför.
Nu ligger jag här med min älskade vän och får förhoppningsvis ha henne kvar i livet en lång stund till. Bara den tanken fyller mig med en djup tacksamhet.

Samtidigt gör det ont att se henne ha ont. Hon förstår inte varför hon har ont eller varför hon måste gå igenom allt detta. Jag önskar så att jag kunde förklara för henne att allt detta görs av kärlek. Att vi gör det för att hon ska få stanna hos oss lite längre.

Idag får jag älska henne på ett annat sätt. Fritt. Utan rädsla. Utan att hålla fast. Bara med tacksamhet över varje dag vi får tillsammans.

Luis, jag älskar dig. Och jag är så oändligt tacksam över att just du valde mig.

Tack Gud. Tack för att jag lyssnar. Tack för att min intuition leder mig dit jag behöver vara, långt innan jag själv förstår varför. Tack för att jag får leva det jag har lärt mig under de senaste åren. Tack för livet och kärleken jag får uppleva🙏✨

Det finns fortfarande mycket som mitt fysiska sinne vill förstå. Men gång på gång går jag tillbaka till tilliten.

Tilliten leder mig alltid framåt. Den får mig att följa mitt sanna flöde, även när mitt sinne inte förstår vägen.

Plötsligt ser jag världen ur ett större perspektiv. Och från det perspektivet finns inga rädslor. Det finns bara ett lugn och en djup vetskap.
Det är där jag befinner mig just nu. Mellan att förstå och att integrera det.

Livet känns verkligen som en film där jag själv är producenten. Jag inser att vi kan skapa och manifestera från många olika platser inom oss. Från rädsla. Från kontroll. Från brist. Från ego. Men också från kärlek.

Universum har en stund lärt mig mycket om manipulation. Jag ser hur lätt det är att försöka manipulera energi för att skapa och manifestera ett visst resultat. Men jag ser också hur annorlunda det känns att skapa ur villkorslös kärlek. För mig är det två helt olika saker.

Jag märker hur själva observationen av mig själv och andra skapar förändring i mig. Ju mer jag observerar utan att identifiera mig med mina tankar och känslor, desto mer förändras mitt inre.

Förr hade jag ett stort behov av att bli förstådd. Idag känner jag allt mindre behov av att förklara mig.
Jag trivs i tystnaden och i att bara observera.
Ju mindre behov jag har av att bli förstådd, desto tydligare hör jag också mig själv.

Jag har också insett att allt jag någon gång har trott på har varit berättelser, övertygelser och illusioner skapade av mitt sinne. Det var omtumlande när jag insåg det första gången. Men idag finns det en frihet i det.

Jag är verkligen ingenting och allting på samma gång. 🪄

När jag går bortom sinnet och släpper behovet av att förstå allt, återstår bara två saker som känns verkliga för mig.

Min intuition och den villkorslösa kärleken jag känner. ❤️‍🔥🪽

Allt annat må vara en illusion.
Men jag kan inte tvivla på det min själ redan vet.

För min själ behöver inte förstå.

Den bara vet… och det är därifrån jag numera skapar mitt liv. 🙏🦅✨❤️

När alla illusioner faller, när alla rädslor försvinner…
Kvar finns bara jag…

Helgen är en lång dans 🖤🪽

Vill du hyra mitt rum? 💙

Vatten går att koppla till rummet.

Jag ska byta rum och nu finns det därför möjlighet att hyra mitt rum.

Vill du bli en i vårt team på Leoleva?
Rummet är ca 10 kvadratmeter.

Hör av dig till mig💫